Danjelsson

Det är tungt att flytta. Jag har bott i min lilla röda villa med vita knutar i södra Uppsala i hela mitt liv. Tryggheten i mitt lilla villaområde har jag alltid haft. Varje gång jag tvingats byta skola, har alla andra gjort det. Alltid haft någon med mig.

Nu har jag flyttat till ett helt nytt land där inget av den där tryggheten följde med mig. Det känns inte jobbigt att bo här. Jag stormtrivs och vill vara här. Men trots att man får nya vänner, som är jäkligt sköna och som man har väldigt kul med, så är det tungt. Tungt att inte ha de där vännerna som man kanske inte tänker på varje dag i vardan att man borde vara tacksam för. Som har vart med under så lång tid att man inte behöver tänka överhuvetaget när man är med dom. Jag menar inte att man inte kan va sig själv med sina kompisar man flyttat till, utan mer att det är tungt att inte ha de där vännerna som man redan vet utan och innan.

De vet allt om dig och du vet allt om dem, och man kan bråka, man kan ha tråkigt ihop utan att bry sig, man kan vara så fördjävligt äcklig, och bara slippa tänka. Det är kanske svårt att förstå vad jag försöker få fram, är ärligt talat inte säker på det själv, men det jag tror jag vill säga är att det känns väldigt otroligt fantastiskt bra att få träffa min fula äckliga Uppsalavänner igen, och jag är så ofantligt tacksam för att dom kommer hit. Hoppas dom vet det. Nu sitter jag och räknar timmarna tills skaldjuret anländer.